Det är två år sedan idag vår älskade lilla Doris fick somna in! Det känns ledsamt hjärtat när man tänker på henne för hon var så god och rar på alla sätt den hunden!
Hon var efterlängtad den lilla donnan och det var en fröjd när Björn hade hämtat hem henne från uppfödaren i Italien.
Vår äldsta dotter var inte så gammal då och vi förväntade oss massa extra jobb under valptiden pga detta men det gick så smidigt, hon var så försiktig och förståndig Doris! Förstås var hon valp-busig men ändå så cool i sitt sätt att vara.
De kunde ligga på golvet och busa och oftast hade inte dottern ett enda litet rivsår trots vassa valptänder.
Vi gick en valpkurs med henne uppe på GMBK, mest för att det är kul och för miljöträningen med andra hundar osv.
Utan att verka skrytig så vill jag nog säga att var hon klassens stjärna! Hon är den mest följsamma och lättlärda hund vi någonsin haft! Kursledarna hade Schäfer och Boxer och tävlade Elit-lydnad. Det var deras första möte med en Cane Corso och de var imponerade av hennes mentalitet när det gällde träning!
När hon var ca ett halvår gammal så märkte vi att det knäppte lite i henne när hon gick, hon kunde även tjuta till ibland när vi torkade tassarna. Vår vetrinär fick titta lite på henne och trodde inte att det var någon fara, att det bara var lite växt-värk och att det kan knäppa lite i hundar när de växer. Vi ville göra en röntgen för att vara säkra.
Röntgenbilderna var inte vackra, de visade en missbildning i ena höften, ingen "vanlig" dysplasi utan troligtvis en skada från fosterstadiet.
Vi hade kontakt med ytterligare experter för en ny bedömning men det var bara att inse fakta att det bästa för henne var att få somna in!
Det var en jobbig tid, hon var ju oss så kär älsklings "Dozan"!
Vi saknar henne fortfarande och hon kommer alltid finnas i våra hjärtan!
